Dags igen.

Josefine Waldenström vill att jag ska börja blogga igen. So here we go.

Det finns tråkigare saker att göra än att renskriva observationsprotokoll och fältdagböcker. Men det finns fantamej roligare saker att göra med. Typ att titta på damnyouautocorrect.com.

back again

Det var väldigt länge sedan jag skrev. Väldigt länge sedan.
Quick update:

• Komboskapet med Pierre är upphävt. Jag är numera ensamboende i en studentlya med mitt marsvin Muffins.
• Studierna vid Lunds Universitet fortsätter. Den här terminen är det Etnologi A som gäller för hela slanten. Lite studentlivsengagemang kommer det också bli.

Det är väl egentligen det som är det mest markanta. Livet fortsätter sin gilla gång. Nya ansikten och nya intryck formar väl alltid om en, ändrar ens riktning en aning, men det går långsamt.

Om fyra år kanske jag kan säga att mycket har hänt, kanske inte ens då. Jag träffade mina klasskompisar från grundskolan för ett par månader sen över en reunionmiddag. Vid den obligatoriska uppdateringen utbrast de flesta: "Jaså, gör du sånt fortfarande." Jag visste inte att jag var så uppenbar och enkelspårig. Jag har i mina ögon bytt spår många gånger.

Jag ska försöka hålla igång den här bloggen. Försöka hålla mig uppdaterad. Försöka uppdatera.

guldgruvan på ub

Det finns en guldgruva i Lund. Den finns i källaren på Universitetsbiblioteket och är fördelad på hyllmeter efter hyllmeter av mikrofilm. Dagstidningsarkivet, du är min nya frände!

Allt började med en förberedande uppgift inför b-uppsatsen. Kartlägg en litterär konflikt. Börja i mikrofilmsarkivet. Och det gjorde vi. Och det var fantastiskt!
Idag satt jag och läste dagstidningar från första till tionde oktober år 1974. Tillkännagivandet av det litterära nobelpriset. Watergateskandalen, Nixon och Kissinger, svensk kvinnokamp i arbetslivet... På sjuttiotalet var några av de vanligaste reklaminslagen i dagspressen pornografiska. True story. Vad sägs om biograferna "Pornografen" eller "Sexografen". De fanns. Det finns (nog?) inte längre.

Det är lätt att slukas upp av nyheter som inte är nyheter. Att läsa en rubrik som lyder "Negerblod kan bota hudcancer" och skrocka för sig själv för att de inte visste bättre. Men kul är det, och kommer någon förbi ett stort bibliotek och har några timmar till övers kan jag varmt rekommendera det!

Litteratursociologi och Luc Tuymans

Till dagens föreläsning läste vi i boken Litteraturteori av Paul Tenngart om olika litteratursociologiska teorier man kan tolka och analysera texter eller kulturfenomen genom. Jag stötte på en som hette Frankfurtskolan, som bygger på att kulturstudier är kritiska i sig själva. Kritiska till den sociala ordningen utifrån ett modernt liv, kritiska till den teknologiska utvecklingen under mellankrigstiden och kritiska till det nya avhumaniserade samhället. Teorin utgår inte från att det finns några uppenbara lösningar på problematiken:

"...den moderna vetenskapen och teknologin leder till en värld som exkluderar alltför mycket som är essentiellt för det mänskliga livet..."

"När tinget blir en vara blir dess värde arbiträrt [...] [den] får sitt värde endast genom sin relation till andra varor, inte genom någon inneboende kvalitet."

Kapitlet efter det handlade om literaturkritikern F. R. Leavis kulturkritik, som bygger vidare på samma ämne. Han talar om hur samhället genom masskulturen har förändrats från ett harmoniskt och gemenskapsfrämjande, till ett anonymt och konformistiskt, där "masskulturen uppmuntrar folk att föredra fantasi framför verklighet".

Efter skolan var jag och Sara på nyöppnade Moderna museet i Malmö, där det bland annat fanns en utställning vid namn Mot dagen av den belgiska konstnären Luc Tuymans. Tavlorna var i stort sett alla målade i en pärlemorskimrande och melankolisk palett med mycket fokus på det djupt lavendelblå. Tavlorna gestaltade, enligt broschyren, "idén om ett slut", eller vidare som "fenomen vi idag kallar reality-TV, och världen sedd genom de bilder som ständigt omger oss", både det lilla och det stora. Vissa av dessa gestaltningar fastnade till högre grad än andra på näthinnan.

En av målningarna föreställde ett stort rum, vari flera sängar stod placerade i en cirkel med gavlarna mot väggarna. Den hette Big Brother. En annan målning med namn CCTV föreställde en kvinna på toaletten, filmad ovanifrån genom en övervakningskamera.

Jag blev illa berörd av båda dessa, till synes vitt skilda, upplevelser.
När jag läste om Frankfurtskolan och F. R. Leavis kände jag mig fångad i något slags ond spiral som inte kan göra annat än förtära. Att man som individ styrs av sitt konsumtionsmönster och sina materiella ägodelar. Det är inget nytt fenomen - den tidiga lyxkonsumtionen och den nutida skiljer sig inte mycket åt mer än i fråga om kvantitet och val av vara. Den har alltid varit ett sätt att ställa sig själv i relation till någon annan. Men den har eskalerat:

I boken Osten och maskarna av Carlo Ginzburg står det beskrivet om hur de högre samhällsklasserna gjorde allt i sin makt för att ta avstånd från de lägre ställda i 1500-talets Italien. Under århundradena efteråt infördes restriktioner kring vad som fick användas av olika ständer i försök att kontrollera handeln och folket runtom i Europa.
Alltid har medelklassen försökt närma sig de finare. Alltid har dessa i sin tur försökt distansera sig i förhållande till de fattigare. Det finns en strävan att komma högre, har alltid funnits. Som ett kollektivt medvetande som unisont mässar att det är så här det går till.

Och Luc Tuymans' målningar berättar samma historia - den sedan barnsben programmerade längtan att komma bortom sig själv och bli något mer. Det är svårt att bortse från det när all snabb envägskommunikation man kommer över proklamerar det mer eller mindre offentliga varandet som en av grundvalarna för ett lyckat liv, när reality-tv och självförverkligande blir viktigare än det individuella identitetsskapandet, bortom konsumtion och facebook.

Big Brother och CCTV, en gestaltning av ett sätt att frånsäga sig sin anonymitet, frivilligt eller ej. Och övervakningskameror, eller mobilkameror, eller filmkameror, eller kameror i sin egen anspråkslöshet tar kommunikationen från den konkreta till den digitala världen. Där allt vi vet är det vi vet genom medierna tv och dator. Där riktiga relationer ersätts av en digitaliserad, reducerad kopia.

Idag har strävan efter identitet kommit till den punkt där allting är offentligt, där alla är offentliga. En strävan som gick för långt och identitetssökandet bara slutade med ett hopskrapande av resterna från ens trasiga värdighet.
Den fantastiska drömmen om femton minuter i rampljuset är verklig, och ändå har ingenting förändrats.

bitterköld

Det är isigt i Malmö. Isiga vindar och isiga gatstenar.
Is är fint, köld är skönt - så länge de inte tagit sig in i ens kärna. De är inte riktigt där än, fortsätter dock att bita mig i kinderna och krypa längs framsidan av låren.

I födelsedagspresent fick jag en spikmatta. Den värmer. Och kaffet värmer. Och faktumet att jag inte fullständigt tråkar ut mig själv värmer lite, det med. Jag har kommit till insikt nu under innemånaderna, att jag gör väldigt lite. Huvudsakligen är jag parkerad vid tvn, det duger inte. Kanske ska göra som föräldrar gör åt sina barn, sätta en maxtid per dag. Det skulle kunna hjälpa. Hur gjorde jag på Gotland? Hade datorn och dvd-boxar istället. Men det var bättre - eftermiddagstv är inte att rekommendera. Väldigt beroendeframkallande, dock. Tacka vet jag bortavarande, det är nog lösningen. Får hänga i Lund oftare.

Alex, Jacob. Jag började spela Fable 2 idag. Det var skoj. Förlorade mig i det i några timmar istället för att läsa min praktisk retorik-bok som ska vara klar på måndag. Det kändes som en bättre lördagssysselsättning.

Mina kinder och ben börjar tina efter promenaden jag tog med Pierre för en stund sen. Det sticker och hettar och isar om vartannat. Det är en väldigt behaglig känsla. Allt som inte är monotont är bra. Okej, kanske inte allt, men mycket. Monotont är farligt, vanebildande.

Det är nog bra slutord... Så blir det.

passerar gå

Nu är det då nytt år. Igen. Inga löften att bryta detta året heller. Vilket känns skönt.

Jag har funderat på att sammanfatta året, och jag har kommit fram till att det inte behövs. Allting finns ju i bloggen. Allt som jag har skrivit, vill säga. Det andra är ändå inte till för andras ögon/öron.

Jag kan väl säga så mycket som att jag inte gjorde bort mig lika många gånger förra året som jag brukar göra. Det kan måhända tyda på att jag blir 1. tråkigare, 2. vuxnare, eller 3. helt enkelt mindre medveten om min dumhet. I vilket fall så är det ganska skönt att slippa skämmas så ofta.

Nyårsafton var sjukt trevlig! Allt var bra utom disken idag.
Jacob borde maila Gordon Ramsey.
Och jag vill skriva önskelista till min födelsedag.

eddie izzard

Ikväll är det Eddie Izzard för hela slanten! Och Micke kommer hit från Åre om en halvtimme eller så.

Jag tycker om snö. Men jag har inga skor som är gjorda för snö. Jag har bara skor som är släta på undersidan, så vart jag än ska så glider jag mer än jag går. Jag känner mig mäkta fjantig när jag trippar omkring med balanssinnet på högvarv blicken stadigt fäst på marken en meter framför mig. Men what to do?

Jag vet inte hur man tar sig till Malmö arena. Det bör lösa sig på ett eller annat sätt. Hoppas jag verkligen. Vi är fem som ska dit, vi bör kunna ordna det.

Helgen känns som att den kommer bli bra. Micke stannar tills söndag, och då ska jag och Pjär på kalas för Alex. Sen är det bara jag som ska fylla också. Sen är vi lika gamla, alla fyra (dvs. jag, Alex, Jacob och Pjär), i två veckor. Och efter det som vanligt igen.