för mycket depp.

Det har varit för mycket depp på sista tiden. Och jag har nyss kommit underfund med (med Alex som ständig ledstjärna och insiktsfull vän) att jag kanske är lite mer labil och höga toppar/låga bottnar än jag nog har trott mig. Men jag vill hävda att det beror på allt som har hänt de senaste månaderna. Det är svackigt. Mycket svackigt.

Oktoberfest igår. Gav en saftig baksmälla och ett suspekt blåmärke. Som det sig bör. Imorgon är det ny vecka.

André,

Han är borta. Somnade och vaknade inte igen.
Jag får skuldkänslor för att jag inte varit den vän jag var för några år sedan. Och jag blir så ledsen att jag inte gjorde mer för att vara det.

Jag kommer på mig själv med att inte ha så mycket kontakt med mina gamla vänner som jag hade velat. Att jag borde göra något åt det.

För man tar för givet, man tar inte tillvara.

Jag pratade med en nyvunnen vän innan idag. Hon är klok, hon pratar så många sanningar att man att man till sist inte vet något annat. Hon fick mig att må lite bättre. Sen åkte jag till mamma i Åkarp och pratade lite till. Det känns bra att prata.

Om en vecka är det begravning...

Han var en fantastisk vän, på alla sätt och vis. Fast vi gled ifrån varandra. Och nu är det försent att göra något åt det. Han var länken som band oss andra. Vår gemensamma nämnare.

Det är svårt att inte må dåligt över hur kort tid saker får vara ifred så som vi lever. För allting går så fort. Allting ska förmedlas direkt. Jag mår dåligt över hur kort tid det får vara tyst.

För tyst är det aldrig...

när det är försent

Ibland känner man det som att man låtit det rinna som sanden mellan fingrarna. Bara förbi. Och det känns som att man borde tagit vara på det. För en dag är det förbi.

Och det finns folk som alltid betytt något, som alltid fått vara ens teddybjörn. Vare sig de varit i närheten eller på andra sidan jorden. Som alltid funnits där.

Det är när de försvinner man märker att det blir tomt, som det känns att man borde ta tillvara.

Det är så det känns...