André,

Han är borta. Somnade och vaknade inte igen.
Jag får skuldkänslor för att jag inte varit den vän jag var för några år sedan. Och jag blir så ledsen att jag inte gjorde mer för att vara det.

Jag kommer på mig själv med att inte ha så mycket kontakt med mina gamla vänner som jag hade velat. Att jag borde göra något åt det.

För man tar för givet, man tar inte tillvara.

Jag pratade med en nyvunnen vän innan idag. Hon är klok, hon pratar så många sanningar att man att man till sist inte vet något annat. Hon fick mig att må lite bättre. Sen åkte jag till mamma i Åkarp och pratade lite till. Det känns bra att prata.

Om en vecka är det begravning...

Han var en fantastisk vän, på alla sätt och vis. Fast vi gled ifrån varandra. Och nu är det försent att göra något åt det. Han var länken som band oss andra. Vår gemensamma nämnare.

Det är svårt att inte må dåligt över hur kort tid saker får vara ifred så som vi lever. För allting går så fort. Allting ska förmedlas direkt. Jag mår dåligt över hur kort tid det får vara tyst.

För tyst är det aldrig...