Litteratursociologi och Luc Tuymans

Till dagens föreläsning läste vi i boken Litteraturteori av Paul Tenngart om olika litteratursociologiska teorier man kan tolka och analysera texter eller kulturfenomen genom. Jag stötte på en som hette Frankfurtskolan, som bygger på att kulturstudier är kritiska i sig själva. Kritiska till den sociala ordningen utifrån ett modernt liv, kritiska till den teknologiska utvecklingen under mellankrigstiden och kritiska till det nya avhumaniserade samhället. Teorin utgår inte från att det finns några uppenbara lösningar på problematiken:

"...den moderna vetenskapen och teknologin leder till en värld som exkluderar alltför mycket som är essentiellt för det mänskliga livet..."

"När tinget blir en vara blir dess värde arbiträrt [...] [den] får sitt värde endast genom sin relation till andra varor, inte genom någon inneboende kvalitet."

Kapitlet efter det handlade om literaturkritikern F. R. Leavis kulturkritik, som bygger vidare på samma ämne. Han talar om hur samhället genom masskulturen har förändrats från ett harmoniskt och gemenskapsfrämjande, till ett anonymt och konformistiskt, där "masskulturen uppmuntrar folk att föredra fantasi framför verklighet".

Efter skolan var jag och Sara på nyöppnade Moderna museet i Malmö, där det bland annat fanns en utställning vid namn Mot dagen av den belgiska konstnären Luc Tuymans. Tavlorna var i stort sett alla målade i en pärlemorskimrande och melankolisk palett med mycket fokus på det djupt lavendelblå. Tavlorna gestaltade, enligt broschyren, "idén om ett slut", eller vidare som "fenomen vi idag kallar reality-TV, och världen sedd genom de bilder som ständigt omger oss", både det lilla och det stora. Vissa av dessa gestaltningar fastnade till högre grad än andra på näthinnan.

En av målningarna föreställde ett stort rum, vari flera sängar stod placerade i en cirkel med gavlarna mot väggarna. Den hette Big Brother. En annan målning med namn CCTV föreställde en kvinna på toaletten, filmad ovanifrån genom en övervakningskamera.

Jag blev illa berörd av båda dessa, till synes vitt skilda, upplevelser.
När jag läste om Frankfurtskolan och F. R. Leavis kände jag mig fångad i något slags ond spiral som inte kan göra annat än förtära. Att man som individ styrs av sitt konsumtionsmönster och sina materiella ägodelar. Det är inget nytt fenomen - den tidiga lyxkonsumtionen och den nutida skiljer sig inte mycket åt mer än i fråga om kvantitet och val av vara. Den har alltid varit ett sätt att ställa sig själv i relation till någon annan. Men den har eskalerat:

I boken Osten och maskarna av Carlo Ginzburg står det beskrivet om hur de högre samhällsklasserna gjorde allt i sin makt för att ta avstånd från de lägre ställda i 1500-talets Italien. Under århundradena efteråt infördes restriktioner kring vad som fick användas av olika ständer i försök att kontrollera handeln och folket runtom i Europa.
Alltid har medelklassen försökt närma sig de finare. Alltid har dessa i sin tur försökt distansera sig i förhållande till de fattigare. Det finns en strävan att komma högre, har alltid funnits. Som ett kollektivt medvetande som unisont mässar att det är så här det går till.

Och Luc Tuymans' målningar berättar samma historia - den sedan barnsben programmerade längtan att komma bortom sig själv och bli något mer. Det är svårt att bortse från det när all snabb envägskommunikation man kommer över proklamerar det mer eller mindre offentliga varandet som en av grundvalarna för ett lyckat liv, när reality-tv och självförverkligande blir viktigare än det individuella identitetsskapandet, bortom konsumtion och facebook.

Big Brother och CCTV, en gestaltning av ett sätt att frånsäga sig sin anonymitet, frivilligt eller ej. Och övervakningskameror, eller mobilkameror, eller filmkameror, eller kameror i sin egen anspråkslöshet tar kommunikationen från den konkreta till den digitala världen. Där allt vi vet är det vi vet genom medierna tv och dator. Där riktiga relationer ersätts av en digitaliserad, reducerad kopia.

Idag har strävan efter identitet kommit till den punkt där allting är offentligt, där alla är offentliga. En strävan som gick för långt och identitetssökandet bara slutade med ett hopskrapande av resterna från ens trasiga värdighet.
Den fantastiska drömmen om femton minuter i rampljuset är verklig, och ändå har ingenting förändrats.