Malmö.

Malmö är bra på många sätt. Men det är fan dåligt på lika många sätt. Ikväll satt jag på en pub på Möllevångstorget med en väldigt god vän. Vi satt, efter många om och men om huruvida vi vågade eller inte (av flera anledningar, helt berättigade, visade det sig) vid samma bord som två totala främlingar till oss).
Två manliga främlingar. Som fick tillskott av två kompisar (som visserligen inte har med historien att göra). De två männen som vi satt med pratade med oss och var till en början väldigt trevliga. Vi skämtade och vi skrattade och vi förde en vettig konversation i någon timme, men jag (vi?) märkte att samtalet mer och mer drogs in i ytterligheter, framför allt om etniska tillhörigheter.
Jag står ut med skämt, och jag har distans, men det finns gränser. När någon påstår sig veta hur jag och min vän är i relationer tar det stopp, åtminstone ifall personen i fråga inte har något vettigt belägg för sitt påstående. De gränserna passerades. Långt förbi. En av männen vi satt med påstår prompt att min vän är mer en kortsiktig satsning medan jag är en långsiktig. Där säger jag stopp. Också prompt. Jag kan ta mig tusan stå ut med mycket, men där är det nog. Jag bad honom förklara sig, bad honom ge mig ett enda argument för sin åsikt, men det kunde han för allt i världen inte.
Och det rinner över. Jag tackar för mig, jag går. Bestämt. Tack gode gud för det.

För ett år sedan hade jag inte sagt något. För ett år sedan hade jag lett ett snett och falskt leende och skrattat lite nonchalant avståndstagande.
Tack gode gud för det här året och tack gode gud för att jag inte tar skit. Nu är det nog. Dags att betala tillbaka!

För en gångs skull kände jag mig tillfreds med vad jag gjorde, hur jag betedde mig. För en gångs skull gjorde jag rätt.